Do The Best, Skip The Rest...

Är så Trött...

Ibland är jag så trött. Det händer inget och jag försöker göra det jag skall. Som mitt Bs brukar säja när jag säjer jag får inget gjort! -Inte det här och det här då... Sen räknar hon upp allt jag gjort på dom 3 dagar jag inte sätt henne. Det brukar sluta med hur mycket som hälst.

Men det spelar ingen roll för jag tycker det känns som jag inte får något gjort....

Känner mig så trött på allt.... Vill bara försvinna från denna plats och göra roliga saker. Vill bara i lugn och ro glömma, titta ut ur det där panorama fönstret i den där skylinen jag drömmer om. Gå vidare och se saker jag aldrig förr sätt. Låta minnet "Fade Out" till att bara minnas allt vid så få tillfällen att jag inte ens kan räkna dom mer.

Dom säjer att hopet är det sista som lämnar oss. Men vad är där att hoppas på. Jag vet redan vart skåpet står och det är bara låta det vara och glömma det....

Musiken är som alltid en sann vän. Men Ibland får till och med jag nog av den, skränande i bakgrunden. Då stänger jag av den.

Men den kommer på lika snabbt igen då tankarna får plats och dom brukar sluta i tårar som rinner. Som jag skrev i går, Det jobbigaste är att dom, tårarna alltså bara kommer utan förvarning. Spelar ingen roll vart jag är eller gör. Helt plötsligt kan jag känna att dom rinner. Vi var på Ica Maxi här om dagen då kom jag på mig att torka bort tårarna.

För många år sen dog en jätte fin vän, då var det lika dant långt efteråt. Så här många år efteråt kan jag än i dag känna sorg efter honom. Han var en jätte fin vän, han trodde på brödrarskap och han fanns alltid där när man behövde. Alltid. När han dog så vart det ett stort tomrum.

Har aldrig för tänkt att sorg kan finnas i så många former. Dom dagar då jag är glad har jag tagit tag i mig själv och försöker få ur mig vad sorgen sitter i. Jag har nog kommit ganska långt i detta. Dock är det ändå svårt. Jag känner mig liksom inte välkommen i denna värld och ensamheten tar ofta över då kommer sorgen.

Jag ville så mycket, såg så mycket, hoppades på så mycket. Använde allt till att komma upp på morgonen. Jag gjorde det jag kännde till en stor kraft som fick mig att lära mer, bli mer, se mer och tro att jag kan mer. Ja visst det skapade mig, jag är evigt tacksam för det. Men nu ser jag liksom inte framtiden så skarpt längre och det gör ont. Jag byggde allt på ett hop jag viste att jag inte borde ha. Jag byggde allt på ett hop jag viste inte fanns.

Inget av det jag så mycket hoppas på, var någonsin möljligt och det visste jag hela tiden. Men hoppet är ju det som överger oss sist, eller?

När jag väl tvinga mig själv att släppa och ta ett steg ur allt då brast det. Allt blev en stor ledsen boll av sorg som inte vill sluta rulla.

Har länge sagt att om jag skriver av mig allt då kan jag ta nästa steg och komma dit. Men här om dagen brast det igen och sen dess har tårarna runit till och från.

Drömmarna finns där. Jag vet att jag kan, jag vet att om jag bara kör på så kommer jag dit. Men tanke på att ensam göra detta är något som drar mig tillbaka. Samtidigt vet jag att jag måste göra detta ensam och ta ett steg i taget. Att alltid vara stark av stål är ofta jobbigt och ibland önskar jag att resursera finns att bara packa och åka och inte komma tillbaka.

Att aldrig mer säja ett ord utan bara lämna allt bakom mig och låta det vara. Jag lovade att berätta när jag är där. Men vill jag verkligen hålla det löftet. För hopet har lämnat mig och varför bry mig när det inte är någon mening...

Jag vet att jag måste bita ihop för jag kan inte bara åka och mitt måste behöver jag för det är den ända hjälp jag har. Men frågorna som jag aldrig får svar på, som jag skulle behöva svar på. Måste raders ut och jag måste släppa helt och gå vidare. Så bit ihop och skratta allt du kan och var stål ovavsätt vad.

Så här många kreativa saker var länge sen jag gjort som senaste dagarna. Till och med limmat bokpärmar har jag gjort, jag som hatar att limma sånt..... Allt för att inte tankarna skall hitta tillbaka dit där dom absolut inte bör vara.

Så jag fortsätter att tvinga mig själv att tänka glada tankar till att skratta så mycket jag orkar. Dock har jag kanske inte lyckats bäst med det sista dagarna...

En god vän gav mig en ide här om dagen som jag tror att jag skall genomföra. Då får jag både skriva, prata och göra mig av med allt det där förbjudna man önskar, men inte bör tänka på "blink"...

Nå biter jag ihop och gör allt för att nå dit jag skall...

Have heard that Miami night life is a fun place to be ... I'm going there. I will look like my dream says. With big tits and nice body as hell. With dance and song as companion.

Kram vet du än må vara. /ZitaZoo

Gillar

Kommentarer