ZitaZoo

Det sliter en önskan i mig, en önskan att få. Skall jag fajtas eller gå?

Det sliter en önskan i mig, en önskan som blir starkare för varje natt som går förbi. En längtan efter närhet, värme och gränslös... Men hur gör man verklighet av något man inte är ensam i? Hur gör man verklighet av något man inte rår på? Bara tanken på att ta ett steg till i en värld där man inte tror på dom ord man en gång hörde. Orden som kom självmant för att skydda inte bara en sak utan flera. Ja jag lova mig själv att inte... Men att inte säja är lika med sluta leva i min värld.

Det sliter en längtan så stark att världen snart rämnar. Vad skall jag göra för att du skall förstå. Livet är nu i mitten, livet är nu inte längre något man bara kan ta förgivet. Längtan och lugn och ro med glädje och bara få vara är så stark att det som nu är, inte går att leva kvar i. Min längtan tar över mer och mer för var dygn som går.

Det river en längtan i mig som inte går bort, en förståelse som blir starkare för var dag. Tårar som inte vill gå iväg, tårar av glädje, tårar i sorg. Det sliter en önskan i mig, en önskan som sliter så hårt att drömmen blir så stark att du om du bara blundar kan känna och förstå.

Livet har en ny sida, en ny bok jag måste bygga upp. En bok jag vet hur jag vill att den skall sluta. Skall jag ta eller bara lämna där hän och bara gå. Aldrig mer vända om och inte se den önskan, längtan jag så starkt känner. Skall jag fajtas för att få, skall jag lägga in allt och se till att den önksan som jag så starkt känner blir en ny början till det slut jag önskar få?

Vad tycker du?

Tills vi ses nästa gång. Kram /Cia

ZitaZoo.Se
Nouw Bloggen

e-Onlineforum
Wisdom.ZitaZoo.Se

Web & Art Shop
ZitaZoo.Art Just nu stängt!

https://linktr.ee/zitazoo

En tumme upp??? Visby, en dag jag minnas.

Vad vill jag med livet? Vad vill jag med mitt företag? Vad vill jag med framtiden? Vad vill jag med allt? Dessa frågor ställer jag mig varje dag. Svaren däremot är fåordiga. Jag vet vart min slutdestination är. Jag skulle gärna skriva det, Men för att inte avslöja personer identitet så kan jag inte skriva det. Men det är en dröm jag haft sen ca 2002 då det var ett av dom ända ställena i världen hade en webcam och sände dygnet runt på internet, dessutom det djur jag älskar mest av alla djur.

Men där i mellan är det svårt att hitta svaren. Dock har jag börjat fina ord här och där som jag nu sätter i hop i pusslet.

I förra bloggen var jag rätt irriterad, jag nämnde där att jag är ensam. Det tar mig in på ett ämne jag funderat mycket på sist tiden. Jag har ju en gång i tiden jobbat som konsult inom It och programmering. Men den banan började faktiskt med att jag utbilda mig till telefonoperatör med att programmera växlar (telefonväxlar) som grundsyssla. Då när det var som mest att göra utbilda jag unga tjejer i växlar och en av dom saker vi lärde ut på den tiden var att man alltid svarar. Detta sitter djupt i mig. Jag är av den typen att jag alltid svarar, även fast jag kanske inte alltid svarar med ord så iallafall med en emojis eller som ett hjärta eller en gubbe av passande sort.

Jag är också av den sorten att jag avskyr att prata i telefon, eller skriva sms till människor om jag inte verkligen måste. Är det då så att du får ett och låter bli att skicka ett svar eller emojis då blir jag tyst... Jag skulle kunna ha en telefon utan ring funktioner då skulle jag må bäst...

Det är något jag jobbat hårt på dom senaste åren att faktiskt våga skicka saker till dom som betyder något för mig. Men jag har denna svårighet eftersom jag inte vill störa. Jag är ensam och det gör det ännu svårare för jag vill inte att folk skall känna att dom måste. Då låter jag hellre bli.

Detta kan få mig att känna mig eländig så då låter jag heller bli att skriva. Om det sen dessutom är så att en person sagt du kan alltid skriva och nästan skällt på mig för att jag låtit bli. Då är det inte lättare att skriva när man vet att man inte får någon slags respons alls, detta 9 gånger av 10. Är det så svårt att trycka en tumme upp och skicka???? Då blir det som alltid jag låter bli. Hur obekväm jag än må vara så kommer jag alltid att vara jag. Mitt val är att låta bli för det gör för ont att inte få svar... En stor anledning till varför bloggen är så bra. Då kan jag bara skriva och inte behöva förvänta mig ett svar.

Jag har ju länge sagt att jag inte tänker lägga mig ner och ge upp. Men ibland får jag känslan av att människor i min när omgivning tycker att jag skall det och det pratar man vitt och brett om. Helt oki med mig att ni tycker så men ärligt lägg den energin på er själva istället. Jag har annat att göra, än att bry mig.

En fråga jag frågar mig ofta, är om man verkligen älskar sig själv eller någon annan, är det då enklare att låta bli att kämpa oavsett man kan få eller inte? MM varför inte. Det är kanske bättre att låta bli att kämpa, låta bli att svara och det är ju självklart bättre att vara negativ. ELLER?

Nej jag tycker inte det. Jag tycker att man skall fortsätta oavsett vad. Alltid oavsett vad. Kan man inte få då får man som jag fortsätta jobba på att komma vidare. Det var därför jag sa hejdå. Det var därför det var så svårt när jag insåg att det där måstet fanns där, För det var enklare att säja hejdå och kämpa vidare. Men fasiken ta den som ger sig. Så hur ont det än må göra så skall jag till min slut station och där skall jag leva i lugn och ro och jobba med det jag drömmer om.

Bilden under är från Visby för några år sen. En viktig dag i mitt liv. Det var första gången jag verkligen känner mig sedd av en hen på många långa år. Kommer ihåg att jag avskydde den rullstolen jag sitter i på bilden. Fick en ny strax efter.