Jag slits mellan 3 världar. Min egen, min Pre-Exbo (min man som jag skall skilja mig ifrån men vi delar lägenhet.) och en världen jag håller på ta mig till. Att alltid ha en känsla av att inte vara välkommen samtidigt veta att man på något sätt är det. Att söka bekräftelse, att känna att man inte får det, men veta att det finns där fast ändå inte. Detta fick mig att tänka till. Svaret fanns där enklare än något annat. Jag såg det bara inte, när jag väl såg det vart jag ledsen. För det kändes omöjligt att nå till det svaret jag hitta.

Ta mig rätt nu när du läser detta som kommer. Den bekräftelse jag fått rockar bäst. Inget av det du nu läser är av otacksamhet. Allt som hänt är värt jätte mycket. Utan det skulle jag inget lärt mig. Kärleken i allt det har varit stor men som vänskap inget annat. Men det var inte min önskan för jag var så oärlig mot mig själv och mitt Pre-Exbo. Min önskan var någon helt annan.

Svaret är, den bekräftelsen jag sökte kom från fel håll. Den jag ville ha, den fick jag inte till 100%. Först ville jag bara försvinna och så var det ett bra tag. Sen vakna något i mig och jag sa stopp inte mer. Men insåg snabbt att det inte häller vart rätt. Nu står jag mest och fumlar i en verklighet där världarna sliter mig i mellan vet och vet inte.

Nu vill jag bara sjunka bort, aldrig velat funnits för jag ser inte framtiden så som jag alltid sätt den. Jag vet att min framtid är på väg, men vart är den på väg. Skall jag bara släppa visa saker och säja nej jag har aldrig tyckt om eller skall jag fortsätta i tron att en dag når jag till den slut destination jag vill ha. UPW var allt jag ville och trott. men det skapade också en massa nya frågor jag nu måste börja leta svar på. Frågor jag tyvärr inte kan söka svar på själv. Men jag är själv och den/dom jag behöver på denna resa är inte med mig. Så jag måste omformulera dessa frågor till mina ensamma frågor som jag kan hitta svar på helt själv.

Att få den bekräftelse jag så länge önskat behöver stiga åt sidan och nu behöver min styrka ligga i detta skall svaras på utav mig och detta skall byggas utav mig. Inte den dröm om saker/person/personer jag vill ha. Jag vet så vel att livet är för mig och inte med mig. Jag vet så väl att jag är den andra eller ingen. Så förblir det och det är bara släppa och bygga svar på det jag behöver för framtiden. Att komma på att den man levt med så många år inte är den kärlek man ville ha. Att man lurat sig själv så länge som jag gjort det är en oärlighet jag skäms för. Detta vart fel i min ärliga värld så jag vart bara tvungen att rätt till detta och vara ärlig. Svaren jag fick måste nu bygga framtiden i den verklighet som är. Vad jag än tycker och tänker om det.

Att bygga framtiden i en delad tillvaro där man inte är nöjd är svårt. Att alltid behöva tänka på är man ensam i dag eller är man två, med allt de det betyder det är en planerings fråga som inte är hållbar. Det har så länge jag kan komma ihåg skapat många svårigheter. Nu är jag där igen. Att veta att jag skall spela in film och podcast men det är just nu hela denna månad någon hemma 24/7 det skapar jätte konflikt i mig eftersom jag jobbar bäst i lugn och ro. Samtidigt tycker jag det är kul med sällskap. För då slipper jag känna mig ensam. Så länge vi håller sams.

Vi ligger på olika plan i våra liv och vi gillar inte varann på ett sätt som gör att det är hållbart. Så det ända jag kan komma på här är att göra det ändå. Få jobbet gjort och bygga framtiden trots att jag saknar den bekräftelse jag så mycket trånar efter. Att tro och göra det jag drömmer om, göra det just nu oavsett vad.

UPW var en vändning men var den den vändning jag behövde eller var den ett måste så vi kan gå vidare och jag kan släppa allt och börja om. Att ha känslor som inte är besvarade det är ett elände om jag skall vara ärlig. Så jag tror det UPW försöker säja mig är att släppa. Gå vidare utan att se tillbaka och göra det jag tror på även fast jag känner att ensamheten är större än någonsin. För vem vet på andra sidan kanske det finns något jag kan se fram emot och våga tro på igen. Någon det får vara för jag är evigt trött på att ha känslor för någon jag ändå inte kan få. Så nu är det slut på det och nu är det dags att lyssna på frågorna och ge dom svar med en start av ensam.

Men två tack i dessa dubbla känslor av bekräftelse. Tack min Pre-Exbo för att du fortsätter tro på mig att jag klarar denna väg till ekonomisk "independens" och ett lyckligt liv. Tack även till den jag inte skall tänka på. Du vet varför.

Ingen skall ta ifrån mig vägen framåt. Så enkelt är det. INGEN. Det är slut på allt kämpande för nu skall jag göra det med glädje och beslutsamhet.

Grundtanken? Av vad då? Den har jag funderat på ett bra tag. Jo från början när jag satt där ensam med magen växandes i Burgsvik så där för +13 år sen. Min då pojkvän som jag nu mer är gift med jobbade på fastlandet. Så ensam med en liten tjej och som sagt magen växande. I rullstol satt jag där och hade fått veta att jag blivit sjukpensionär. Men störst var att jag som sjukpensionär inte fick göra någonting. För allt var förbjudet enligt försäkringskassan regler. TV föreslog dom att jag skulle titta på hela dagarna. Inte ens skriva bok fick jag. En dag några veckor efter det beskedet stod jag inte ut längre. Jag satte på data apparaten och jag letade upp en bloggportal vår granne talade väldigt varmt om.

På den tiden kunde jag inte skriva och min dyslexi var bedrövlig. Jag är förstås fortfarande dyslektisk som du säkert kommer märka från tid till tid när tryckfelsnisse tittar fram. Men jag kunde något inte så många kunde då på den tiden, internet så jag börja söka efter något att göra. Efter något att läsa, något att skriva om.

En dag snubblade jag över en mapp i datorn min nuvarande man Arw hade. Jag hade lovat honom att rensa datorn på onödiga filer och hittade en lite intressant läsning. Min mans CV. Efter att ha suttit i nästan 2 timmar och studerat hans Cv så kom jag på att jag kunde ingenting. Inte nog med att jag hade blivit rulle burren och inte fick göra något, jag kunde heller inget. Försäkringskassan hade kanske rätt ändå, Teven va mitt bästa göromål eller?

De dagen när jag rullade till skolan för att hämta min lilla tjej, fundera jag mycket. Jag hade flyttat från storstan till lantidyllen Gotland Burgsvik. I början var det så härligt men tristessen tog snart över. Jag sökte och sökte på Internet, något måste väl det finnas att göra. Varje dag läste jag en svensk matblogg, såg på den amerikansk matgurun Rachael Ray på Tv och drömde om mer än att bara sitta där. Men vad skulle jag göra. Jag började klottra med papper och penna och använde mig av det jag l��rde på Rachael Rays show i form av organisera sina papper osv...

Oj vilka minnen det var tider det både på gott och ont. Där och då lade jag grunden till det jag idag gör och tänker mig att leva på. När min son föddes hade jag bloggat ett tag och hade börjat närma mig ca 1000 besökare per dag. Jag var så stolt. Jag hade en gammal kamera, bilderna jag tog blev jättedåliga. Jag skämdes MEN jag hade dator och en halv grafikerutbildning jag försökte driva mig själv att redigera till fina bilder. Idag har jag förstått att jag var duktig, duktigare än jag någonsin skulle tagit till mig då. Texterna var så dåliga, så här efteråt minns jag att dom verkligen var superdåliga.

Mat, Mat, Mat det vart min superkraft. Vad jag då inte förstod var att Rachael Ray på Tv utbildade folk i matlagning på ett sätt man idag skulle få betala dyra pengar för att lära. Hennes matutbildning som egentligen var en TV show var så bra att jag lärde mig att laga mat på professionell nivå. Men hade du frågat mig då så hade jag blygt sagt, ja det är kanske gott. När min son blev ca 8 månader då fick jag ett samtal som jag sent skall glömma, eller jag tror inte jag någonsin glömmer det.

Kvinnan som ringde var starten på det som sen kom att bli grunden till allt vårt hårda kämpande och diskriminering jag och min familj utsatts för alla dessa år.

Att alltid behöver kämpa i motgångar som skapas av att människor inte vill tro, höra och lära känna är en hård värld att leva.

Denna kvinna som ringde hade en hög position i den region/Kommun vi bodde i. Hon rent utsagt hotade mig att sluta blogga för annars skulle…

Ja vad skulle hända. Jag blev uppretad och bestämde mig i hetans stund att jag skulle utbilda mig allt jag kunde. Distans va bra. Det måste ju gå utan att göra det via Sverige.

Jag hade så himla tur i oturen för vid denna tidpunkt så hade min mat guru Rachael Ray lanserat sin hemsida så den syntes i hela världen inte bara i USA.

Jag började där. Alla vet vi att reklam i USA är absolut det största som finns och hennes sida badade i just reklam. Jag hittade sidor jag aldrig ens kunnat drömma om och började anmäla mig till gratis nyhetsbrev av alla det slag.

Vid den här tiden kunde man inte se allt på YouTube så som det är eller nästan är idag. Men om man hade rätt länkar kunde man komma åt mycket som va matnyttigt i min strävan att lära sig mer och mer…

Jag hittade ett jättefint nyhetsuniversitet som hade så mycket gratis utbildningar för hur man lär sig skriva. Första tiden när jag plöjde igenom detta så förstod jag inte att detta var en ren journalistisk utbildningsorganisation.

Men det gick senare upp för mig och jag bara älskade detta. Jag hade äntligen förstått hur man lärde sig saker, inte som i svenska skolsystemet där jag inte hängde med för 5 öre.

Att lära sig allt detta var ju intressant på det vart min engelska bättre och bättre ju mer jag läste. Jag fortsatte plugga och nästan glömde bort den där obehagliga kvinnan.

Min dotter hade börjat blivit mobbad i skolan och en dag gick det inte längre… Fortsättning följer i del 2 där kommer du även få läsa om mitt funktionshinder och när min man blev sjuk och hur jag blir mamma igen.