Ärliga stunder med sig själv skapar, ärlighet och kraften att få vara ledsen, utan att vara deprimerad.

Deprimerad betyder du känner dig nedstämd, trött och orkeslös under en längre period, och har tappat lusten även till sådant som du brukar tycka om att göra. Om du är deprimerad så bör du söka/få hjälp.

Att vara ledsen är inte riktigt samma sak det är mer av en känsla man kan jobba bort. Det är den där negativa känslan som är så svår att hantera och övervinna. När du känner dig ledsen är det som om ingen förstår dig och allt går fel. Men precis som arbetar med att vara och stanna i positivitet, så går det att arbeta bort en ledsam negativ känsla. Med det sagt så måste man även få vara ledsen. Det är oki. Bara man efter en stund tillåter sig att sen bli glad igen.

Med det sagt så tar vi nu det jag har på hjärtat idag.

Frågorna har länge varit många. Frågorna som man verkligen inte ställer. Du vet dom där som är så förbjudna, så där hemliga. Sånt man inte säjer till någon. Men å andra sidan är det dom som kan få en att känna skam, ful och ovärdig.

Hur gör man varje gång man ser den som man tycker så mycket om, samtidigt så vet man att man är gift med en annan. Som man tycker om men inte på det sättet. Vad gör man när man vet att tystnaden är värld diamanter fast man skulle vilja skrika det högsta man kan -fan fattar du inte att jag älskar dig till denna speciella. Till den man är gift med vill man samtidigt säja till hur man känner och du är min bästa vän men inget mer. Vad händer om man skulle göra just detta. Jag har tänkt -men då rasar allt. Det man byggt, kämpat för och hela livet ändrar sig. Tänk om man sen i slutänden står där ensam kvar och inget har. Min största rädsla har ju varit att bli ensam kvar.

Om du kan tänka dig detta så välkommen till den värld jag levt i. Ca 7½ år har jag känt så här.

När jag äntligen försökte berätta då fick jag en så hand i ansiktet och en ursäktande fasad av dom flesta ursäkter man kan komma på. Av den jag tyckt så mycket om så länge, ledsen vännen du är inte helt oskyldig.

Då blev jag ännu tystare. Tårarna blev fler och jag blev negativ. Glömde att ge mig själv tillåtelse att bli glad igen.

När jag sen fick träffa denne igen vid ett tillfälle då blev jag först ledsen för allt denna sa, jag blev ledsen och arg för allt. Tårarna dom rann i tid och otid. Min man han såg, undrade. Som jag sagt tidigare och nu vet så hade han redan förstått men ville inget säja.

Ända tills jag skrev ett blogginlägg för några dagar sen då sa min man. Nu skall vi prata om detta och det skall vi göra utan ilska, fasader och en massa försvar. Vi tar det från början till slut med bara fakta. Så som du ser det, ingen annan.

Har du alltid känt så här fråga min man. Sen första gången menar jag sa han. Nästan sen 2 gången jag träffe denne person. Fast jag förstod nog inte att det va det jag kännde för jag skämdes och rädslorna styrde så jag sa inget.

Idag bad min man mig att skriva om det och han sa -man kan inte hjälpa att man har känslor, det är sina handligar man kan styra över och vad man gör med allt.

Sagt och gjort så gjorde vi det, prata om det. Så här några dagar senare har jag insätt att min man är inte min kärlek han är min bästa vän. Han är mitt kk (om du inte vet vad det betyder slå upp det), för även jag behöver ha sånt för mig. Han är den man kan gråta hos när man blir ledsen.

Beslutet står helt fast i dagen. Den dagen när jag måste säja hej då, närmar sig. Kanske inte alla blir glada över detta. Men helt säkert finns där åtminnstånde en som kommer tycka att det är skönt att jag försvinner. det är jag helt säker på.

Men jag kommer inte säja hej då för den jag tycker oms skull eller den som kommer bli glad för det. Inte för att jag måste ursäkta mig. Inget av det.

Jag måste säja hej då för min skull. Så att jag skall sluta vara ledsen. För att jag använt denna person som en skyddande ängel i alla rädslor jag haft så länge. För att jag behöver visa att jag kan stå på egen ben i rullstol förstås. Jag vet att mina tårar kommer forsa ut lika mycket som dom gör nu. Men det går över, det är så jag måste tänka.

Mest av allt måste jag för att jag inte längre önskar att alltid vara den som tycker om och inte blir omtyckt tillbaka på det sättet. Dock tror jag fortfarande inte på att mina kännslor inte är besvarade. Men det spelar ingen roll. Varför jo jag tror och tänker att det är inget jag har med och göra. Om man tycker och tänker något om mig så kan inte jag be om att få höra det. Den som gör det måste våga berätta det för mig isåfall. men det är vad jag tror i det jag ser, hör och minns i allt. som sagt jag kan inte tycka ett denne är helt oskyldig i detta.

MEN. Jag måste få skratta och se en värld där jag kan känna mig älskad för den jag är. För att jag inte skall gå och önska att nu är det snart dags igen. En runda till, nu för jag snart se denne igen. Sen är rundgången där igen och tårarna får feste igen.

Nej, jag är inte som andra. Jag vänder om och tar min väg. Glömmer gör jag inte. Jag distanserar mig och låter det bli ett svagt gott minne, det är min plan i allt detta. Där jag minns dom fina stunder jag vill minnas inte dom tårar jag fäller för att jag vill ha något jag ändå inte får.

Ärligt, helt ärlig jag bryr mig inte längre vad denna tycker och tänker. För jag har ett större värde än att vara den som önskar men inte får. Så jag går och säjer hej då.

Om jag någon gånger skulle komma tillbaka då är det som en ny stark Zita som kan och har massa att ge och ge och ge men inget behöver få. En Zita som "have the meaning to serve". Då kan jag komma tillbaka och be denna göra det denne är så bra på i sitt liv.

Jag berättade för båda och båda svarade på väldigt olika sätt. Nu har jag även varit ärlig mot mig själv. Nu är det dags att ta ett steg till. Med bara några dagar kvar så är det sen dags att säja hej då, på gott och ont. Det kommer göra ont, va fasiken det gör redan ont. Men det måste ske om jag skall komma vidare och må bra igen.

Jag lovade mig själv en massa saker i april 2020. Allt det jag lovade har jag hållit och nu har jag svaren jag leta efter.

Jag har förlåter alla som jag förr tyckt gjort mig illa. Har insätt att jag inte vorre den jag är om allt som varit hade hänt. Även du dörr i dörr och där under mitt golv. Förstör hur mycket du/ni vill. Men kom ihåg att du/ni ger mig bara mer när du/ni så gör. Lärdom ger du/ni mig hur man inte bör behandla andra.

Med det sagt så kanske inte detta inlägg blev riktigt det jag tänkt eller blev ombed att skriva men det blev det det blev och det fanns säkert en mening med det med.

En sak önskar jag dock i allt detta du som jag tycker så mycket om, har alltid sagt att du säjer nej när du inte längre vill. Men ärligt du trodde inte att jag kunnde säja nej va. En sista sak. Den positivitet jag så länge beundrat i dig den fanns inte kvar sista gångerna jag sätt eller pratat med dig.

Ett råd kommer är ovavsätt du vill ha det eller inte. Även du behöver träna positivitet, ovsätt om man får sitta 12-15 timmar i sträck. Det är viktigt att vara positiv för då orkar man mer och kan tänka klarare. Du vet det är du som lärt mig det. Om du måste kom på vad felet är och gör något åt saken vet jag. Så kan det bli enklare att vara positiv.

Jaja vem är jag att komma med råd. Jag gör bara som jag måste för att må bra i långa loppet inte i korta tag. Så hej då är det ända rätta.

Jag har dock en enorm "gratitude" för att jag fått känna dig och vandrat en del av din väg dom ca 7-8 år som gått. För allt jag fått lära mig allt jag fått känna och hur du alltid funnits där för mig. En önskan jag dock alltid haft var att få finnas tillbaka. Men man kan inte få allt. Men du är fortfarande den bästa i det du gör i Sverige tycker jag.

Men varför och när fortsätter man. Men mest av allt varför dög jag inte. Sista dagarna har jag funderat och jag har verklinga svar. Du stängde dörren. Du sa att jag kommer att göra det, men du gjorde det själv. Jag dög inte, du är besviken på mig. VARFÖR det fick jag aldrig svar på. Så jag vet inte.

Jag är besviken för jag trodde på vår vänskap och nu står jag här ensam och saknar dig av bara fan. Men jag får inga svar och det är bara tyst... Jag går inte ut för du skall slippa träffa mig. Jag är ingen igen.

Om några dagar är det rättegång, snart kommmer månaden jag hatar. jag måste jobba men jag får knappt något gjort och jag skall vara stål.

Det är oki att du inte vill men varför? Det kan du iallafall ge mig. Jag älskar dig ovasätt vad. Men jag kan inte tvinga dig. Så jag gör det du ber alla, försvinner ut i tomma intet, slutar exestera. Finns bara ett problem, jag syns och det måste jag fortsätta med eftersom mitt jobb är att synas så hur fan slutar jag exesera då???

HUR FORTSÄTTER JAG??? Hur duger jag till igen? Vad gjorde jag för fel? Hur slutar jag tänka på dig, när du inte försvinner ur mina tankar? Men vad gör allt detta, för jag exesterar ju inte där på andra sidan väggen.

Rättegången är på väg. Det är alltid intressant med rättegångar. Så länge man inte sitter i dom själv. Denna gången är det som vanligt i min värld förvaltningsrätten. Tänk att ha det som jobb att sitta i såna förhandlingar jämt. Bra val att bli advokat. Kul det skall jag bli i mitt nästa liv, om det nu finns ett nästa liv förstås. Vem vet...

Musik här under ser du The Highwomen med låten Highwomen.

Nu tog texten i mitt huvud slut så vi ses när vi ses. Ha det.

Kram vart du än må vara /ZitaZoo

Musiken är min bästa vän, den kan jag alltid lita på. Den gör mig glad, varm och finns alltid där när jag behöver sällskap, värme, trygghet och en massa idéer.

Idéer är det musik ger mig mest. Där hämtar jag skriv inspirtion, där hämtar jag färg och form inpiration och där hämtar jag glädje.

Glädje, skratt och tårar allt det där nöödvändiga vi behöver för att klara av vardagen, komflikträdslor min imposter syndrome osv. Här vill jag påpeka att jag inte lider av depretion men jag har money anxiety disorder där av min rädsla för pengar.

Att hjälpa andra med tex prissättning är lätt men att komma över sin egen rädsla för pengar är super svårt.

Jag träffa en jätte fin vän och släkting till mig för någon vecka sen eller mer... Hon hade precis läst min blogg (denna). Vi började prata och jag sa något om rädslor då hon utbrister -men du har väl inga rädslor. Jo svarar jag det har alla och utan dom lär vi oss inget.

Jag har rädslor jag jobbar med hela tiden här har du några.

* Pengar... (money anxiety disorder)
* Att aldrig se mina barn igen
* Att inte bli omtyckt
* Att vara ensam
* Att ni skall komma på att jag inget kan... (imposter syndrome)

Det finns några till som jag inte nämner idag men det kanske kommer låmgre fram vem vet.

Att ha rädslor är nyttigt men också svårt och utan domm lär vi oss 0 och ingenting. Men för att kunna lära oss allt vi behöver kunna så måste vi först våga erkänna våra rädslor och utala dom högt.

Jag tror att kärlek kan råda bott på mycket. Men då måste man våga ta imot kärlek. Skulle man sen vara rädd för kärlek då behöver man ta itu med det. Så enkelt är det

* Kärlek
* Inte konflikträdd
* Säja vad jag känner
* Skriva
* Leva
* Må bra
* Tro
*Drömma

Men framför allt inte att JOBBA. Det får mig att må bra att gå vidare att leva och att komma över dom rädslor jag har.

Att våga jobba med sig själv är ur viktigt. Jag har länge sagt att i Oktober föra året började en resa.
En resa med mig själv som färdmedel. Se bilden under och läs mer nedanför.

Jag gjorde allt det jag sa att jag skulle, tog itu med et jag sa och fick klarhet. Jag trodde då att resan var slut. Men så fel jag hade. Det va bara början. Nu är jag mitt uppe i den å jisses så mycket jag lär mig. På gott och ont.

Det är vad mitt liv handlar om att lära sig. Att sen när jag lärt mig dela det till er och se andra må så bra som man borde. Då mår jag bra.

Om du tror du känner mig, tänk om för du gör förmodligen inte det. Du känner förmodligen dina egna rädslor. Här på bloggen kan du lära känna mig och lära en hel del av allt jag hittar, lär och kan. Hänger du med mig på en resa i kunskap, förståelse och kommunikationens värld.

Nu skall jag hjälpa en medmänniska till sjukan, sen när jag kommer hem skall jag rota fram en länk till Game of Thrones och se klart den för att kunna gå vidare med mitt liv.

Sist men inte minst har du tänkt på att tystnaden har sitt eget språk och många gånger är det ett sätt att säja nej på.

Jag kan inte leva i tystnad och har svårt att utrycka mig i tal, när det gäller känslor. Så detta är mitt talrör.

Förlåt om jag gjort något fel isåffal skall jag försöka råda bot på det här om du vill följa mig.